Pandapod

Jag ogillar att bli opererad, man får samma välbekanta minnsebilder varje gång. Som ni säkert vet så bröt jag armen för 3 veckor sedan och opererads därefter. Dagens inlägg kommer börja med en liten snubbling och sluta med en död duva. Ja, det låter inte sansat men det är fullkomligt normalt.

 Som sagt, jag hade vart på "millitärövning" med gänget och efter en underbar dag i skogen så skulle vi dra till pizzerian i rävelanda. När jag går ned för backen snubblar jag, knäcker till armen och känner det välbekanta ilandet genom min vänstra underarm och avdomnaden som kommer där efter. Men jag orkar inte bry mig om det utan grabbarna lindar runt ett bandage och vi drar och käkar pizza. Där efter bestämmer vi oss att jag skall tillakuten och röngta.

Kort sagt, så drar vi till akuten och rusar in i full millitärutrustning, några ögonbryn höjs förvånat när vi stampar in. För att göra en lång tråkig historia kort så slutar det att jag sitter på akuten på 3 olika dagar och sammanlagt över 26 timmar. Blev enormt förvånad när läkaren kommer in efter röngten på accessakuten och säger att det inte ser bra ut och jag borde opereras.

Drar till mölndals akut (och ett enormt tack till nina som var där och stöttade mig där en av dagarna när jag behövde det som mest) och lämmnar remissen och får en tid på fredagen för att opereras. *

Spolar tiden från onsdag till fredag, den stora Operationsdagen*

Efter att ha duschat flera gånger med bakteriedödande tvål så får man ta på sig sådandär underbar sjukhuskjorta som det står alingsås tvätteri på och hoppa i en säng samtidigt man får kanyler i armen för dropp, blodprov samt smått lugnande medel vilket gör hela verkligheten blir enormt komisk och surrialistiskt.

Undertiden man ligger halvborta i sängen så rullas man i operationsrummet, och helvilt börjar jag diskutera med läkarna och sköterskorna om mina tidigare operationer och det narkosmedlet som michel jackson dog utav eftersom jag skulle få samma perparat insprutat i min arm.

Plötsligt sätts en pulsmätare på mitt finger och i den diffusa snurriga bakgrunden gör jag ett *pip pip pip* som anger min puls, syrehalt och blodtryck.
Jag känner hur det svider till i min arm där jag har droppet och vrider mitt förvirrade huvud, försöker fästa blicken om vad som händer och ser en grön figur som jag tolkar som en förvuxen smurf som sprutar in ett vitt ämmne i min arm.

Allting blir mer och mer otydligt och ser plötsligt två figurer ställa sig bredvid opererationsbordet som jag ligger på och en stor mask kommer över mitt ansikte. Jag hör en avlägsen röst likt någon som står i en avlång tunnel fråga den andra personen
- Hur är narkosen?
- Den är nästan klar, syrevärdet är bra och hans puls är på 70.
En av de gröna smurfarna vrider sitt huvud nedåt, tittandes på mig och frågar
- Du, känner du av någonting?
- Små blåa prickar börjar uppenbara sig och din mössa ser ut som en svamp svarar jag otydligt genom masken.
- Inte svarta prickar?
- Nej blåa, massor av dem, likt eldflugor en sensommar afton.
 De två personerna tittar förvånat på varandra och tittar på instrumenten för att se om de hittar nått fel.
- Aha! Vänta, det är stopp i slangen för propolet. Jag skall bara fixa det säger tvåan.
- Jaha svarar den första, det förklarar de blåa prickarn.
- Nu blev det svart svarade jag helt plötsligt med ett glädje på läpparna
- Jaha, ett litet glapp bara. Stax så sommar du, säger den andra.
Allt börjar svartna mer och mer, och det sista jag utbrister är - Adjö och tack så mycket på förhand och för fisken. Blubb!

Ofattbart att det sista jag tänkte på var liftarens guide till galaxen då min dröm därefter var enormt likt denna boken. Jag drömde att jag var fast på en planet där små sega varelser som var gasbaserade livsformer som hade lärt sig att utnyttja den minsta värme som fanns, och när vi kom dit, då jävlar!

De liknade små sega istappar och byggde snabbt upp isberg runt oss som det tog timmar att hacka igenom. Denna idén var finanserad av en suicadel hiss som antog att vi skulle komma tilbaka innan det blev lågkonjuktur, vilket det blev ändå katastofalt nog då hela ekonomin byggde på pantburkar.

Den blåa ljusen mörknar och blir alltmer svart. Jag hör ett välbekant pipande ute i mörkret som ökar allt i hastighet.  En kittling i bakhuvudet märks när den sista gasen pyser ut ur kroppen och i halsen känns mörbultad efter deppthroth intuberingen.

Jag är totalt förvirrad och borta samt undrar vart fan jag är, och märker av att jag är på uppvakningen. Förvirrande tittar jag omkring mig för att försöka känna igen mig. Men allting är olikt som när jag sommnade samt jag har ett stort vitt gips på min arm.

 En sköterska kommer fram till mig och frågar om jag mår bra då hon märkte att jag hade vaknat och min allt högre hjärtfrekvens. Mitt svar blev följande: Ja för fan! Det känns toppen, men kan man få lite vatten tack? Jag tar tacksamt emot muggen med vattnet och lägger mig nöjd på huvudet och sommnar igen.

Denna operation var den smärtfriaste jag någonsin har vart med om, och det är rätt skönt. Men jag tror att historian om den döda duvan kommer en annan dag.

/ Pandan